jag vet inte hur jag känner mig, kan liksom inte sätta fingret på vad det är. vad jag tycker, vad jag vill, vad jag känner .. och det är frustrerande. det liksom kliar i fingrarna, jag får panik på det. varför är jag så jävla dum och inte fattar vad klumpen i magen är? varför är jag så jävla korkad och sätter gloria på människor, som jag vet inte har något att ge mig, som jag vet bara kommer att lämna ett sår till. hur kan jag få känslan att försvinna? för ska jag vara ärlig så önskar jag den inte just nu. inte just nu, när det enda som möter mig är en kyla som inte är av denna värld, som stänger mig ute från allting som jag innan värderat så högt. varför gör jag alltid en stor sak av något som egentligen är litet, något som inte rör andra i ryggen men som får min mark att gunga? det är frustrerande att komma på sig själv när man lever i någon slags fantasi värld. det är ännu mer frustrerande att andra fick rätt. och det allra värsta är, att jag innerst inne visste om det hela tiden men önskade och ville för hårt att det skulle vara annorlunda. att jag skulle betyda något. att jag kanske var någon som fick någon annan att känna samma sak som jag kände eller känner? jag förstår inte ens varför, eller vad själva grejen med allt det här var och vad som var så jävla speciellt?! (förlåt för alla "jävla", jag är bara i det tillståndet just nu)det som är skrämmande är att jag fortfarande önskar det lika hårt. sådär. go ahead and laugh, för jag tror att jag tappat mitt förstånd någonstans. eller tror, jag tror att jag tappade det i samma stund som jag för första gången upptäckte vad ensamhet kan göra med en, en onsdagskväll i februari.