hur kan man önska att någon fanns hos en så hårt,fast man egentligen inte känner den personen?hur kan man önska att den andre personen kändelikadant som en själv, redan vid första ögonkastet?det finns inte. antagligen är man ensam om det.antagligen.inte för att jag känner något.inte för att det skuttar i hjärtateller dunkar i bröstet när jag tänker på det.jag bara ångrar att jag aldrig sa något.men vad skulle jag säga? vad fanns det att säga?när inte orden räcker till är det inte så lätt.jag skaffade mig en vän till- för vem behöver en älskare, egentligen?jag känner att mina bloggar håller en ytlig, tonårig och "klibbig" attityd, som om kärlek vore allt. jag blir kär på nytt varje vecka, tror du.jag säger att jag aldrig blir kär efter att blivit nekad kärlek för många gånger. jag tycker om, det är skillnad. tycka om är okey. jag tycker om att sova och jag tycker om att fika. jag tycker om att shoppa och jag tycker om att festa. man kan säga att tycka om saker eller personer är en hobby jag har, och jag finner alltid ett slags tycke i alla de nya människor jag träffar under resans lopp. på olika plan, på olika sätt.jag är skitlöjlig och jättenannig nu.

jag förstår mig inte på dig. hur du fungerar, vad du tror att du ska uppnå eller .. vad du vill överhuvudtaget.antagligen var det jag som gav dig en gloria, som du slängde bort redan första gången. eller var det kanske andra? jag är trött på dig helt enkelt.och det är en sak som är säker: jag är nere på marken igen. tack och lov för det!en annan då.dig förstår jag mig inte heller på. hur man funkar på ett sådant sätt, hur man kan vara så ego att man inte ser sina medmänniskor som går bredvid. det måste vara en gåva av något slag, att inte äga ett samvete och att man aldrig kan klandra sig själv för något. eller, ska man kalla det för en gåva? snarare ett fördärv. jag tror det, faktiskt.och ja, jag letar fortfarande efter något som kan sätta min värld i gungning - något av det där lilla extra. jag vet att det är dumt att längta sig bort, för det är så mycket man glömmer att bejaka då. men jag kan inte låta bli. solen skiner verkligen där ute, det är vår. jag skyller på värmen. det måste vara den som ger min längtan näring. jag väntar på att hitta nästa sak som jag kan lägga energi och kraft på. nästa sak som jag kan hoppas på. nästa sak som jag kan .. jag längtar, jag hoppas och jag väntar fortfarande. det är ett gott tecken, trots allt?

I'm looking at you through the glass,don't know how much time has passed Oh God it feels like forever, but no one ever tells you that Forever feels like home, sitting all alone inside your headCause I'm looking at you through the glass, don't know how much time has passed All I know is that it feels like forever, but no one ever tells you that Forever feels like home, sitting all alone inside your headHow do you feel? That is the questionBut I forget you don't expect an easy answer When something like a soul becomes initialized and folded up like Paper dolls and little notes, you can't expect a bit of hopeAnd while you're outside looking in, describing what you see Remember what you're staring at is me Cause I'm looking at you through the glass, don't know how much time has passed All I know is that it feels like forever, but no one ever tells you that Forever feels like home, sitting all alone inside your headHow much is real? So much to question An epidemic of the mannequins contaminating everything We thought came from the heart - but never did right from the start Just listen to the noises - null and void instead of voicesBefore you tell yourself It's just a different scene Remembering is just different from what you've seen Cause I'm looking at you through the glass, don't know how much time has passed All I know is that it feels like forever, but no one ever tells you that Forever feels like home, sitting all alone inside your headCause I'm looking at you through the glass, don't know how much time has passed All I know is that it feels like forever, but no one ever tells you that Forever feels like home, sitting all alone inside your headAnd it's the stars, the stars that shine for you And it's the stars, the stars that lie to you And it's the stars, the stars that shine for you And it's the stars, the stars that lie to you I'm looking at you through the glass,don't know how much time has passed Oh God it feels like forever, but no one ever tells you that Forever feels like home, sitting all alone inside your headCause I'm looking at you through the glass, don't know how much time has passed All I know is that it feels like forever, but no one ever tells you that Forever feels like home, sitting all alone inside your headAnd it's the stars, the stars that shine for you And it's the stars, the stars that lie to you And it's the stars, the stars that shine for you And it's the stars, the stars that lie to you It's the stars, it's the stars, that lied

jag hade gjort vad som helst för ett ögonblick som det.för att få vara dig nära.för att få känna dig igen.för i en värld av idioter, så står jag absolut först i kön och väntar tålmodigt på att bli utstämplad. jag väntar fortfarande på dig.och jag väntar fortfarande på att du ska se att jag är lite mer än så.

jag vet inte hur jag känner mig, kan liksom inte sätta fingret på vad det är. vad jag tycker, vad jag vill, vad jag känner .. och det är frustrerande. det liksom kliar i fingrarna, jag får panik på det. varför är jag så jävla dum och inte fattar vad klumpen i magen är? varför är jag så jävla korkad och sätter gloria på människor, som jag vet inte har något att ge mig, som jag vet bara kommer att lämna ett sår till. hur kan jag få känslan att försvinna? för ska jag vara ärlig så önskar jag den inte just nu. inte just nu, när det enda som möter mig är en kyla som inte är av denna värld, som stänger mig ute från allting som jag innan värderat så högt. varför gör jag alltid en stor sak av något som egentligen är litet, något som inte rör andra i ryggen men som får min mark att gunga? det är frustrerande att komma på sig själv när man lever i någon slags fantasi värld. det är ännu mer frustrerande att andra fick rätt. och det allra värsta är, att jag innerst inne visste om det hela tiden men önskade och ville för hårt att det skulle vara annorlunda. att jag skulle betyda något. att jag kanske var någon som fick någon annan att känna samma sak som jag kände eller känner? jag förstår inte ens varför, eller vad själva grejen med allt det här var och vad som var så jävla speciellt?! (förlåt för alla "jävla", jag är bara i det tillståndet just nu)det som är skrämmande är att jag fortfarande önskar det lika hårt. sådär. go ahead and laugh, för jag tror att jag tappat mitt förstånd någonstans. eller tror, jag tror att jag tappade det i samma stund som jag för första gången upptäckte vad ensamhet kan göra med en, en onsdagskväll i februari.

har precis satt upp en ny lampa som jag fyndade på åhlen'sigår när jag var ute med karin.den är röd och smått kinky, haha.har sovit och pluggat lite idag också efter skolan,för att dra vad jag fyllt min dag med.jag skulle ge dig allt. and how does it feel, to be on your ownjust like a rolling stone

men .. nu bloggar jag!är ny på det här, men jag ska göra så gott jag kan för att komma ihåg att blogga varje dag, så folket kan ta del av mitt hyper intressanta liv. lyllos er!fattar typ inte ett skit av det här,men ja, framtiden är ljus så att säga.kanske inte dom kommande timmarna just denna kvällen,eftersom jag ska begrava mig i ett berg av läxor.but maybe tomorrow ..